Livet. Vilken underbar uppfinning. En sån fantastisk utsikt. Ett intelligent val av våra celler. Dom missa dock en bit, det måste ha ett slut. Jag själv har otroligt svårt att tänka på det, eller själva det ( som jag vill kalla det ) är inte svårt att lägga en tanke på men däremot innebörden av det har jag svårt att komma överrens med. Vad händer sen? Varför? Varför inte uppfinna ett piller? Varför inte bara byta ut alla utslitna kroppsdelar mot nya? Kommer jag någonsin träffa dom igen? Kommer jag komma ihåg det jag hade?
Såna frågor har jag lite tufft med, för det är frågor ingen kan svara på och det gör mig otroligt rädd. Ovissheten. Svagheten att inte kunna förändra mitt eget öde.
Jag tänker på det ganska ofta och ja, för att visa min svaghet, så gör det mig ganska ledsen. Men samtidigt är jag glad för att en sån här tankeställare faktiskt dyker upp, ibland dagligen.
Jag tar mer vara på alla de små saker som i vanliga fall inte syns. Jag har en inställning som säger mig att jag måste ta vara på just den här dagen, dagen imorgon och den efter det.

Så på ett sätt är det positivt, typ.
Vad jag vill komma fram till är att man måste älska livet varje dag. Uppmärksamma sakerna som händer och uppskatta dom vi har oss nära.

Det gör mig glad.

Nu vet iaf jag att jag ska ta vara på min käresta som förtvivlat har väntat på att jag ska gå och lägga mig i...ja ca 6 timmar.

Life is not giving you a hard time, you just didn't see the easy way to fight it.
And when life is giving you one reason to give up or to be sad, give life a thousands of reason to smile!